Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om Argus, att den liknade en med ”vingarna flaxande
kvarn”; Argus blef, som vanligt, klumpigt rasande och
genmälde med en flera spalters trög och vresig artikel, vid
hvilken allmänheten höll på att somna. Genast föll Aftonbladet
in, men endast med ett par rader, det återkallade på det
amplaste sin liknelse, öfver hvilken Argus blifvit så mäkta
förgrymmad : ”Vi hafva gjort Argus orätt och bedja om ursäkt,
Argus är visst ingen kvarn — långt därifrån! —, ty Gud
skall veta, att hvad som kommer därifrån är — hvarken
’hackadt eller malet’.” Vid dylika små inpass somnade
publiken aldrig. Argus manövrerade alltid tungsamt och trögt med
långa ”argumentationer”, genom hvilka han enligt sitt eget
älsklingsuttryck ville ”till komplett evidens deducera”
sakerna. Aftonbladet tog sig häraf anledning till den lilla
filologiska hypotesen, att ”argumentera” helt simpelt härledde
sig från ”Argus” och latinska ordet ”mentiri”, som
betyder: ljuga. En annan gång hade Aftonbladet liknat Argus
vid en hvalfisk, och detta blef nu ett stående epitet för både
tidningen och redaktören; få notabiliteter hafva i Sverige
varit så ”noterade” som ”den poiitiska hvalfisken”, den
arma Argus gick under denna benämning öfver till utlandet,
och man såg den såsom ”der grosse politische Wallfisch”
— fullkomligt trogen öfversättning — figurera uti tyska
tidningar i artiklar rörande svenska affärerna för dagen.
Argus upphörde, men Johanson blef kvar. Hans
följande litterära och publicistiska verksamhet (den senare mest
i famösa korrespondenser till alla slags landsortstidningar)
gick efter hand i mycket skefva riktningar, och man kan icke
om honom säga, hvad rättvisan måst erkänna om Lindeberg,
att han beständigt blef den samme. Han lånade utan
synnerlig betänklighet sin penna åt den ena saken nästan lika
gärna som åt den andra, och han gick för kontant
vedergällning ärenden till och med åt intressen, hvilka han var,
om icke annat, för upplyst för att icke själi inom sig nödgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
