Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betrakta som mycket misstänkta. Ty Johanson var en man
med icke vanlig bildning, med hvad man kallar ett skarpt
hufvud och en stor lätthet att inom en kort tid kunna studera
sig in i en sak. Han var ofta verkligen grundlig, men han
var det nästan lika ofta på ett rasande sätt, med ett ord han
var sofist i stort och för öfrigt icke generad af skrupler.
Fåfäng och själfkär af naturen i en sällsynt grad, var han i
sitt personliga väsen uppblåst som en lord och grandios som
don Ranudo samt i sitt sätt att lägga ordet i ett samtal en
skrodör af allra första sorten. I detta sista afseendet var
han så genomförd och fulländad, att han i själfva verket blef
rolig och nästan älskvärd för ett ögonblick eller två. Det
var honom, jag tror, komplett omöjligt att någonsin kunna
falla ur denna sin roll af en man, som var hela världen
öfverlägsen och som hvarken i forntid eller samtid ägde
sin like. Med den största rättframhet och ”comme si de rien
n’était” tog han på gatan en minister, med hvem han icke
förr växlat ett ord, under armen och yttrade: ”Hör på,
herre! jag skall ge er ett godt råd.” En vacker dag
öfver-raskades Aftonbladsredaktionen af herr Johansons besök —
det var någon tid efter att Argus hade blifvit ihjälslagen af
"busen” vid Lilla Nygatan —. ”Herre,” sade han till den
något förbluffade Aftonbladschefen, ”hör på, herre! ni
begriper intet af de norska affärerna, jag vill skrifva därom i
ert blad, men” — (sneglande åt sidan) — ”jag vill icke
samtala med er härom i närvaro af dessa — af dessa, ptrhm! —.
låt oss gå upp i er enskilda våning!” Och därmed drog
han herr Hierta också ganska riktigt ut med sig. Det fanns
icke det ämne, som icke Johanson ansåg sig ha
”approfon-derat”, icke den detalj, af hvad slag det vara måtte, däri han
icke var hemmastadd, ja barnfödd. Han var en dag utbjuden
till herr Dalman på dennes landställe vid Mälaren (”vi hafva
ett litet landställe”, stod det en gång i Dagligt Allehanda),
och den artige värden förde efter middagen sina gäster upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
