- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
213

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

genom skogen till en liten höjd, därifrån man njöt en
ovanlig utsikt. ”Här,” yttrade han belefvadt till Johanson, ”skall
ni se någonting öfverraskande charmant!” ”Herre!” —
vände Johanson sig om, med den honom egna frustning
”här har jag suttit hundra gånger och studerat min Plato,
långt förr än ni fick kolt!” (Principen ”nil admirari”.)
När om sommaren 1838 kejsaren af Ryssland gjorde sitt så
oförmodade besök i Stockholm och höll på att skrämma slag
på kung Karl den fjortonde, stodo vi om kvällen, några
bekanta, på Norrbro och tuggade på den stora nyheten,
hvilken just i det draget hade blifvit en af oss anförtrodd af
en passerande kunglig adjutant; i detsamma kom Johanson
förbi. ”Känner du den stora händelsen?” frågade en den
nytillkomne. ”Ptrhm!” gjorde Johanson (han visste
uppenbarligen intet). ”Kejsaren af Ryssland.” ”Ptrhm!” (han
förstod ännu intet). ”Det är kejsaren själf, som kommit
hit.” På en gång sträckte Johanson sig dubbelt så lång, som
han var, antog ett leende, sådant som Jupiter ler, när han
ser ner på de krälande människorna, räckte sin arm ut med
en nobel gest och gjorde åter sitt ptrhm! ”Det där, barn!
—-visste jag för tre veckor sedan.”

När vi åt detta och dylikt skrattade med full hals, höll
han sig visserligen ett ögonblick allvarsam och orubblig, dock
slutade han för det mesta med att skratta med. En, som
ofta satte Johanson den store i mycken förlägenhet, var
Vilhelm Braun. Historien är bekant, men den är god, om
huruledes Johanson, då han en afton, ombord på ett
hemkommande Mälarångfartyg, upptäckte Braun bland den på
käen församlade folkmassan, hälsade honom högljudt med ett
nådigt: ”Se god afton, min kära Vilhelm von Braun!”
Skalden, icke fullt belåten med att på detta sätt blifva offentligt
uppropad, svarade: ”Hur fan — har du kommit in i
Mälaren?” Genom folkskaran gick det genast: ”Ah, det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free