Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarje kväll. Den vanan har jag — men det svider i mig att
jag i detta skall likna Fikonlöfvet. — Således, magister, vi
skola ej tala om saken — vi skola lugna oss — jag skall
läsa en psalm för er.”
Den raske, häftige ynglingen läste en af våra härliga
psalmer med en tonvikt, som tillkännagaf att han kände
hvarje ord.
När han slutat, sade jag: ’’Och det är ni, som kan hata
en människa?”
Löjtnanten teg några ögonblick. ”Ser ni, magister, det
ligger i blodet. Han har nog rätt, Fikonlöfvet: det behöfs en
hård kamp att lugna sig.”
"Men då ni finner detta, så bestå den kampen. Det är
den första fiende, mot hvilken ni träder i fält. Tappa icke
edra vapen — er mor har ju i bönen, i kärleken, gifvit er
vapen nog. Kämpa, min unge vän! Det vore puitroneri att ej
vinna er första seger — en emot en, löjtnant! Fruktar ni en
sådan strid?”
Han betraktade mig uppmärksamt. Hans öppna, skönt
manliga anlete liksom strålade, då han räckte mig handen
och sade: ”Tack, magister, för det ordet. Ni är ju med
mig?”
”Ja, men en bättre hjälpare ändå — Gud — är med er.”
”På det hela taget,” återtog han efter några ögonblicks
tystnad, ”på det hela vore det en skam, om jag vore sämre
än Fikonlöf. — Godnatt! Nu behöfva vi bägge ro.”
LAGMANNEN.
Allt förflöt lugnt och stilla en vecka bortåt. Visst såg jag,
att min löjtnant emellanåt hade en hård kamp. Men så snart
han märkte att jag betraktade honom, smålog han och blef
ogenerad som vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
