- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
288

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag tog gossen med mig till akademien.

Enligt lagmannens önskan fick han gymnastisera och
fäkta. Han ämnades också till officer, ”ty,” sade fadern,
”något sittgöra passar ej en natur, som behöfver att härdas.”

LÄSERSKAN.

Två och ett halft år förlupo. Af bref från lagmannen
hade jag fått veta, att hennes nåd allt mer och mer återgått
till sin roll af en god husmoder, och då hon ändtligen fick
ett bref från Felix, dateradt den 16 februari eller åtta dagar
efter hans tolfte födelsedag, vardt hon på en gång liksom
förvandlad. — ”Således, således,” sade hon, ”antingen gällde
ej förbannelsen, eller är den borttagen.” — Och nu blef hon
lika ifrig för de sina som förut förlamad.

I maj, då väglag och väder blef vackert, skulle vi resa
hem, och med detsamma skulle min kondition taga slut.
Felix skulle i en pension i Stockholm för att sedan gå in
på Karlberg — en uppfostringsanstalt, den enda, där man
kommit ihåg, att barnet och ynglingen har en kropp, som icke
bör tillintetgöras, om själen skall vara frisk.

När vi kommo till Träskälla, voro grindarna klädda med
löf och blommor och föräldrarna kommo oss till mötes vid
ägornas gräns. Den förut så bleka varelsen hade fått rosor
på kinderna, de änglagoda ögonen brunno af glädje. —
”Ser du, älskade Felix, vi råkas igen!”

Gossen hade utvecklat sig i växt och styrka. Han var
ej mera den veka, klemiga barnaängeln som förr; han var
nu en rask pojke, öppen i bröstet och barhalsad, vig som en
ekorre och stark — ja, ganska stark efter sina år. Och
ändå var han samma goda själ som förr, men härdad, glad
och förtröstansfull.

”Å, ödmjukast,” ropade löjtnanten mot mig, då vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free