Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommo fram. ”Hör på, magister, kan magistern skrifva
vers?”
”Nej — hur då?”
”Jo se eljest vore det tillfälle.”
”Nå?”
”Emedan löjtnanten välborne herr Gustaf Torsson är
förlofvad med välborna jungfru Emilie Gyllenarm.”
”Nå, jag lyckönskar!”
”Tackar förbindligast! Det var ändå hjärtinnerligen väl
att jag icke frikasserade prästen.”
”Nå, hvar är han nu?”
”1 Talleberga patronella pastorat naturligtvis.
Församlingen ville inte ha honom, fastän gumman satte honom i
ämbetet. Nu ligger han i process med församlingsboarna och
har förlidet år räknat kärfvarna åt dem och lagsökt, så att
länsman Tranberg svärjer ve och förbannelse öfver både
präst och församling. Det är ett hyggligt lefverne.”
Lagmannen smålog och gick in i sitt rum. ”Se här,”
sade han, ”är en ny sida af lifvets bok.” Det var ett bref från
herr Fikonlöf, därutinnan han, framställande sina många
besvär med hennes nåds själavård, begärde trehundrade
trettiotre riksdaler sexton skillingar banko, hvilket han dock
öfverlämnade åt lagmannens samvete att betala eller icke.
”Och han?”
”Jo, han fick penningarna, men det brefvet fullbordade
min hustrus kur — eller huru, goda Emilie?”
”Ja, jag lärde mig att det icke är någon människa, som
kan leda oss till Gud! Till honom måste vi stappla fram
själfva, så godt vi kunna. Jag har lärt mig, att det finnes en
hjärtats gudstjänst, som ej afbrytes af de världsliga bestyren;
jag har lärt mig, att vi hafva plikter mot andra, som ej få
afbrytas af bekymmer för vår egen skull, äfven om det rör
vår salighet den är dock endast vår sak och därför bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
