- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
291

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som i åratal nedsjunkit i nära hopplös förtviflan, nu styrkt
af den eviga kärlekens kraft, ungdomlig, som det evigt goda
alltid är, läsa för de sina, sedan hon hela dagen verkat för
deras trefnad och lycka.

”Nu är hon sig åter lik som förr,” sade lagmannen en
gång, ”och hade hon små barn, skulle hon som då vårda
dem själf, kläda dem och lära dem själf allt. Sådan var hon,
innan försynen slog oss så hårdt, innan våra barn hvarje år
föllo undan, det ena efter det andra — alla omkring elfva år
gamla. Med hvarje barn, som bars ur huset, bortbärs också
en förhoppning, och en ny farhåga smög in i stället. Men
nu — nu är hon sig lik igen, densamma som förr, men bättre,
skönare, härligare än någonsin.”

På hösten firades löjtnantens bröllop. En gammal
bondgumma, hans mor, satt bredvid bruden. Jag och Felix
föreställde marskalkar. Sedan gästerna rest, höllo vi alla bön
som vanligt.

”Nåväl, bäste magister,” sade lagmanskan till mig, som
skulle resa några dagar därefter, ”ni ser — jag är ännu en
läserska. Ni kan ju ej med läsare, är det ej så?” Hon
smålog, då hon gjorde mig denna fråga.

”Förlåt mig,” blef mitt svar, ”jag bär djup vördnad för
läsare, men jag kan ej tåla hycklare — låtom oss väl skilja
dessa bägge slag, af hvilka det senare söker att intränga bland
det förra, förnedrar det heligaste genom öfverdrifter och
låter lära och lefverne gå i olika banor.”

Hon tryckte min hand och sade: ”Tack, magister, att
ni ej dömer alla människor lika. Det finnes dock ett läseri,
som man icke kan nedsätta — som man icke kan undvara.”
Några dagar efter for jag åter ut i vida världen; men
jag har ännu icke glömt den ädla makan, den verksamma
husmodern, de fattiges välgörarinna, de oupplystes lärarinna
läserskan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free