Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läppar visade arten af hennes känslor. ”Du har,” började
hon, synbarligen sökande att vara lugn, ”du har bjudit hit
främmande, utan att säga mig till.”
”Söta . . .”
”Låt mig tala — utan att säga mig till. Jag tackar dig
jag tackar dig, ädle make. Godnatt med dig, godnatt.”
Och med dessa ord sprang hon ut skrattande.
”Ni ser hvad ni gjort. Hon blir galen, hon förlorar
förståndet. Ni är en lumpen människa!” ropade rådinnan
utom sig.
”Ja, stackars Lina,” sade Napoleon, och därmed
troppade de af.
Patron stod där, ännu mera tillintetgjord än förut. Hade
han kunnat falla till stoft, så hade han gjort det.
Han betraktade mig, utan att säga ett ord; slutligen
sade han: ”Se så, magister, nu är då f—n riktigt lös! Jag
hänger mig.”
”Låt bli det, svåger!” yttrade en röst och en mager
nand fattade patronens.
Det var mamsell Alexandra, den fulaste, den enda
olyckliga af dem alla.
Alexandra var en liten varelse, som just ingen tålde.
Hon var ett oupphörligt mål för sina systrars satirer, ty
hon var krokryggig — en krympling — och kallades på
bruket, man och man emellan, aldrig för annat än ”knytet”.
Som vanligt hade rådinnan en lång historia om en
amma, som släppt barnet den vanliga ursäkten för att
mamma själf vårdslösat sitt barn — och, som vanligt med
dylika, fick barnet på många sätt umgälla sin olycka. Det
är vanligen rågan på bördan, att vårdslösheten kvittas med
hårdhet.
Alexandra var således, oaktadt sitt vackra namn,
utskjuten af mor och syskon, en varelse, som modern dags dagligen
bad Gud taga till sig, emedan hon själf icke hade någon
H03
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
