Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENSLIGHET.
Tungt det vill blifva till slut i min tysta boning att vandra,
ensam, af ingen bemärkt, när jag af mödan är mätt.
När inbillningen lyktat sin lek och tankarna tröttnat,
ingen i världen jag har, ingen att sluta mig till.
Ej en hugsvalande blick, ett vederkvickande löje,
ej ett förtroendets ord, aldrig en kärlekens kyss
väntar mig, när dagsverket är slut och i aftonens skugga
sorgsen jag sitter och tyst räknar minuternas slag.
Ulfven, som ströfvat på rof, dock söker sig hem till sin maka,
söker i vintriga bo’t ruggiga ungarnas tropp.
Dagkarln dignande snart för bekymrens och arbetets börda,
får vid sin älskades bröst somna från dagarnas nöd.
Men jag är ensam, ställd vid gränsen af lefnadens sommar,
ensam i glädje och sorg får jag förbida dess höst.
Ingen maka värmer mitt hem, min bädd och mitt hjärta,
stojet af lekande barn aftnarnas tystnad ej stör.
Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja,
många årtusendens blod släcker sin gnista i mig.
Syndare är jag förvisst, men hvad gjorde jag dock att förtjäna
mera än mången, o Gud! sådan förbannelses dom?
”Sådan förbannelse”, svarar du mig, ”har tusende drabbat,
hvilka med renare dygd sökte min kärlek, än du.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
