Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Döden log så mörkt men mildt och svarte:
”Hvad du bjuder mig som skänk och gåfva,
tar jag som min rättighet. Hvad skulle
vissnad blomma kvar på Lifvets änne?
Hon är min, hon är till mig hemfallen.
Men tror du att Döden icke känner
kärlek? Broder, akta dig! jag älskar,
älskar outsägligt dina friska,
doftande och nyss utspruckna rosor,
och dem vill jag ha som vänskapsgåfva.
Alstra du, jag svarar dig för skörden.
Och en gång, när jag har samlat alla,
alla dina unga sköna rosor
och bland de föråldrade dem flätat
till en yfvig krans omkring min hjässa,
skall jag gå utur min dimdäld, skall jag
dväljas uppå mera solbeglänsta
eterhöjder än du står. Då skall jag
blifva Du och — mer.”
PÄ VÄGEN.
Mose, Herrans tjänare, den gamle
ökenvandrarn, fördes hän af Herran
bort till berget Nebo, att han måtte
skåda landet, som hans folk var lofvadt,
men därin han själf ej skulle komma.
Och af Jehova den gamle leddes
upp på höjden, ut på Pisgas klintar,
gent mot Jeriko, det palmomskyggda,
och hans ögon sågo bort i fjärran
soligt leende med berg och floder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
