Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOG.
Doft dödens åskor dundrade kring trakten;
det vilda härgny hvirflade på mon.
Kring krutsprängd fana emot öfvermakten
höll stånd och stred en ensam bataljon.
Invid sitt blockhus stod den, fast som fjället;
den hade icke gått ett steg ur stället,
den hade hållit kampen ärligt ut
tills både dag och afton voro slut.
Det blef en stund af allmän rast på heden.
Man band till nödtorft om de friska sår;
man gick igenom luckorna i leden;
man ägnade de stupade en tår;
man undersökte sina vapenbrister;
och mången hand smög ned i sin tornister.
Hvad redlöst var fick bakom linjen gå:
man drog tillhopa dem, som kunde stå.
Och chefen talte, lutad i sin sadel:
”folk ha de mist därborta; mera vi.
Vi ha stått på oss, gossar, utan tadel,
men längre motstånd vore raseri.
Skum natt ger skydd och försprång: oss står åter
reträtt och, om den ej sig göra låter,
chamade i morgon. Ingen kan med fog
af oss begära mer. Vi ha gjort nog.”
Då sågs en yngling fram ur ledet springa
med kinden röd af vrede och af skam.
Han ryckte till sig fanan, drog sin klinga
och ropade: ”Följ med, den som vill fram!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
