Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till slut, — hur talen jagade hvarann,
och hur de tömdes friskt, de djupa glas,
att skölja ner båd en och annan fras
och röken af den eldiga havannan —,
där följde kväll på dag, — en skymningstid,
halft rosig, halft brunett, romantiskt blid!
Och det var Rung — han, mästaren för sången:
”Tenorer, basar! hit, min bataljon!
Först nummer fem! — men raskt! med kraftig ton!"
Och i den höga, väldiga salongen
på en gång klang en fyllig mäktig kör,
en ynglingssång, en svensk, med käckt humör! . . .
Då syntes Geijer plötsligt uppåt blicka,
som hade ur en dröm han blifvit väckt,
som om berörd af någon magisk fläkt;
han klarnade — han sågs helt vänligt nicka,
med hela själen lyssnande han satt, —
han log, — ett solsken, vackert fastän matt!
Och än en sång! En sång från Fyris’ stränder,
djärft kadenserad, uti stormmarsch-takt,
frisk såsom vinden från en höglandstrakt!
— I Geijers blick en sällsam eld sig tänder,
och pannans sky fördelar sig alltmer,
— han reser nacken, — stolt han kring sig ser.
Dakapo sången! — Geijer här dock bryter
den skonslöst af — helt tvärt, midt i en ton!
— Det är extas, det är inspiration,
han i ett nu sitt hela väsen byter,
han störtar upp, — han fattar glas i hand
och brister ut med hvarje nerv i brand:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
