Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Min vän!” — så föllo grefvens ord —
”ni är till bättre än detta gjord,
att drifva omkring i mark och skog
med — tattarfolk” (på hans läppar dog
ett ord af hån, dog lagom just!).
”Ni tycks för ridderlig bragd ha lust,
ni rider en häst förbaskadt bra,
ni syns mig känsla i skånken ha,
ni skjuter er örn, så är mig sagdt,
med säker blick. Allt öfverlagdt,
min unga vän, ni är en man,
af hvilken en hel hop göras kan.
Er fader en gång i krigets tid
en tjänst mig gjorde, jag känns därvid,
jag aldrig glömt det, jag gärna ser
att få betala min gäld till er:
min första ridknekt är död i går,
hans tjänst för eder öppen står —”
Han längre ej hann. Den andres blick
tvärs genom hans lekamen gick
liksom ett eggskarpt, glödhett stål,
han därvid förlorad sans och mål.
John Faa med ett språng inpå honom står:
”Mylord! ert ord — i vinden jag slår,
er tanke där — jag ger mitt förakt,
men tänker ni om den, — var på er vakt!
Fri blef jag född, fri ämnar jag dö
och aktar er nåd som en knippa hö,
och aktar er makt som en murken gren,
och åt er rikdom, hur lysande en,
jag — sparkar som åt en landsvägssten!
Märk, jag är större än earl och lord,
den vida värld är min fädernegård,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
