Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu, gack, John Faa! min faders lejd
skall er betrygga för svek och fejd.”
Hon vände sitt hufvud om i en fart
med en min, ett uttryck underbart,
det var på en gång ett bud och en bön,
en stum, men omotståndligt skön,
det var en blixt utur själens grund,
en blick, en enda, blott en sekund!
”Nåväl!” — så bröt zigenarn ut —
”jag lämnar er, grefve! min harm är slut.
Men ni, min fröken! om någonsin
i denna värld, där ni nu går in,
ni skulle behöfva en vän eller träl,
befall min arm, min blod, min själ!
Så länge John Faa på jorden går,
på er skall ej krökas ett hufvudhår.”
Det tycktes grefven vid dessa ord,
John Faa sig hof mellan himmel och jord,
det tycktes honom han växte opp
allt mer och mer till en jättekropp,
det tycktes honom det låg i hans röst
en klang som ur ett kopparbröst,
han tyckte, att dessa ögons glans,
den måtte tända hvad allt där fanns,
att dessa skuldror, — ett ryck! se nu!
och takets hvalf vore sprängdt i tu,
att denna hand, ah! sloge den ned . . .
Men lyckligtvis här just spökelset skred
helt fredligt utom grefvens dörr,
då kände sig denne igen som förr:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
