Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ren skymtar hon mellan stammarna där
det lilla blånande vattendraget,
farkosten redan på platsen är,
. . . hon hoppar däri, — ett tåg är slaget
till motsatta brädden från båtens stäf,
det röres, det spänns, . . . mellan nickande säf
dras snäckan fram af en osynlig hand,
. . . snart sätter hon foten på tryggare strand,
där mötes af tvenne armar hon ömt —
Allt detta är blott som hon hade det drömt,
så ögonblickligt har allting gått,
att knappast ännu hon andas fått,
och tanken stirrar, försagd och yr,
på hela det sällsamma äfventyr.
Till kärleksglam är här ingen tid,
en morgon man har till att talas vid,
men natten är gynnsam för handlingens slut,
den måste begagnas, hvarenda minut.
Inunder en lummig ekegrupp
där håller i skogen en ryttartrupp,
tolf bruna män med ramsvart lugg,
väpnade båd till eld och hugg.
John Faa, han leder en gångare fram,
som rådjuret snabb, men tam som ett lamm,
han hjälper den sköna i sadeln opp,
så — själf till häst! och nu i galopp
öfver backe och hed på Guds försyn!
”Bleknar min hulda fru Jane om hyn?”
”Nej, nej, John Faa!” — ”Håll blott er fast,
så sträcka vi ut med munter hast;
vid floden Doon, jag hoppas allt,
vi göra i morgon vår första halt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
