Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÖFRID.
I kvällens mörker och stormens larm
han hörde en röst vid sin fönsterkarm:
”Gunnar,
nu går det böljor öfver sjö!
Kom, jag vill se om din håg är varm,
om mod kan bo i en gossebarm:
kom, gunga på våg en huldremö!
Och rädes du icke för svek och harm,
Gunnar,
då styra vi ut till din lyckas ö.”
Det var Snöfrid.
Djupt i skogen stundom såg han henne,
älskligare huldra aldrig fanns:
skön hon var med blåa ögons glans,
gyllne lockar om det hvita änne.
Han ilade ut, hon tog hans hand,
så gingo de ned till sjöastrand . . .
”Snöfrid,
hur fager du är i din silfverskrud!”
Och månen rann upp vid skogens rand
och lyste ur moln med rödgul brand
å seglet, som spändes på ungmöns bud,
och snäckan hon sköt i skum från land.
”Snöfrid,
vi gunga på våg, mina drömmars brud!”
Vid hans sida
sitter hon och lyss till vindens saga,
skådar drömmande till månens klot;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
