Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKORNA.
Det ståndar öfver tidshafvets böljande svall
ett torn af genomskinlig och eterklar kristall.
Det sänker sin grundval igenom djupen ner,
dit ingen aning räcker och intet, intet öga ser.
Det sträcker sina murar genom stjärnehimlar blå
och högt igenom himlar, där inga stjärnor gå,
det höjer sin kupol genom alla rymder opp,
och hvarje tanke svindlar, som sväfva vill emot dess topp.
Två klockor där hänga i kupolens stolta rund —
den ena stöpt af strålglans från ljusets gryningsstund,
den gyllne kläppen svingar för idéernas fläkt,
hon klämtar så sakta i takt med världens andedräkt.
Hon klämtar så sakta med en manande ton,
som dallrande segnar från zon och till zon
och, när han hunnit jorden, förklingar så ren
i ädla själars längtan och aftonrodnans purpursken.
Hon manar dessa själar så allvarsdjupt och ömt
att drömma skönt och verka för hvad de skönast drömt
och minner dem hvar kvällstund, vid solnedgångens brand,
om fjärran sanningsriken och oupptäckta skönhetsland.
Hon klämtar i trånad att viga in den stund,
då jordens släkten varda ett syskonförbund,
där hvarje smärta finner sin smekande tröst
och hvarje tröttadt hufvud sin hvila vid ett älskadt bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
