- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
82

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt,
oförklarligt, hemskt och ändå lockande.

Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och
morrade argt. Och medan Erland stod fördjupad i
åskådning och tankar, rusade Grip nedför kullen, som om han
velat slita den okända i stycken.

Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden
tillbaka. Men innan det skett, hade flickan brådsnabbt vändt
sig om, rest sig upp och, just som hunden borrade hvassa
tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans hals. Med
ett stycke af klänningen mellan tänderna tumlade Grip till
hennes fötter.

Erlands ögon flammade af vrede, då han såg sin trogne
Grips ofärd, och han ropade, i det han gick fram med
hastiga steg:

”Hvem är du, som vågat detta?”

Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på
den blonde herresonen, hennes bruna kinder voro färgade
af hög rodnad, läpparne darrade, och hon svängde den
bloddrypande dolken, så att de röda pärlbanden kring de nakna
armarne skramlade:

”Vill du kanske döda mig?” sporde hon i häftig ton.
som hade främmande brytning.

Och hon höjde dolken till försvar mot den andre hunden,
som ville rusa på henne.

Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke
genast aktade sin herres röst, gaf han besten med bågen
ett slag, så att han tjutande drog sig tillbaka.

Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse
sidor trotsiga blickar. Men huru det nu var, drog sig flickans
mun till ett leende.

”Jag är icke rädd för dig,” sade hon och kastade
dolken, så att han hvinande skar luften och fastnade med
udden i ett träd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free