Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Trodde
han, att Singoalla skulle återkomma? Men sommaren led;
hösten kom; de röda, blå och hvita blommorna vid bäcken
vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som stodo
här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon
på jorden; dagen vardt kortare och himlen mulnare;
flyttfåglarne drogo mot söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde
öfver det ställe, där Singoalla en gång suttit och Erland
så många gånger efter henne.
Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd
af Käck, till bäcken, dock ej så ofta som förr. Han väntade
icke finna Singoalla, men han älskade stället, och han sjöng
sina egna sånger och lyssnade till genljudet, ty han sjöng
Singoallas namn.
Riddar Bengt undrade öfver sonens omskiftade sinnelag
och frågade mången gång, om alla vargar och räfvar vore
döde i skogen och alla roffåglar borta i främmande land,
eftersom Erlands jakt nu alltid felade. ”Annorlunda,” sade
han, ”tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att ludne
röfvare slagit min boskap.” Till sådana ord svarade Erland
föga. Men fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu
var mildare än annars; dock tyckte hon sig stundom märka
svårmod och frågade om något tryckte hans sinne. Men
Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till den
höga granen, som växte på kullen.
Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater
Henrik än annars. Dagligen ställde han sin gång till klostret.
Portvaktaren, brodern Johannes, som igenkände hans sätt
att ringa, stack då sitt plättrakade hufvud genom gluggen
vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom. Genom
en hvalfgång mellan munkarnes celler gick Erland till
bokrummet, där priorn vanligen dvaldes. Det var ett
medelmåttigt stort rum med hvälfdt tak och ett fönster, högt,
bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt brända af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
