Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin tröskel, voro den helige Josef, himladrottningen Maria
och världens frälsare. Och till straff för denna synd dömde
Gud dem och deras barn att hemlöse kringirra i två tusen år,
utan annat hopp för sitt lif än främlingars misskund. Mer än
hälften af deras mödosamma väg är nu fulländad, men ännu
skola tjugutre släkten, räknade till tre på århundradet, dö på
den väg, som återstår, innan de hunnit det mål, hvarefter de
längta: fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle herre,
detta folk, som beder om er gästvänskap för några dagar,
har genomtågat många land och icke utan bönhörelse anropat
många furstar om samma nåd. Som botfärdiga pilgrimer böra
de anses; hånade, föraktade, bortstötte och förföljde på
många ställen, ty lidandets kalk är satt i deras hand, hafva
de dock af romerska rikets kejsare förlänats med lejdebref
och äfven haft nåden få visa sig för vår helige fader i
Rom ...”
Vid dessa ord framtog höfdingen ur sin rockficka ett
med många band omlindadt pergament, upprullade och
lämnade det med en ny bugning till riddar Bengt.
Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro
skrifna på pergamentet, men af det stora vaxsigillet, som
fanns därpå med romerska rikets vapen, förstod han, att
detta var lejdebrefvet, hvarom patern talat. Riddaren ögnade
vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till höfdingen och
sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta
sitt tal:
”Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och
mig synes, att jag föröfvade en synd, icke olik den, för hvilken
I själfve bären straffet, om jag ej tilläte er att i några dagar
stanna å mina ägor. Mat och dryck skolen I under denna
tid icke sakna, och hvad vidkommer er, höfdingen, och edra
närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt tak.”
Höfdingen tackade med ödmjuka ord, men förklarade,
att ett löfte, ärfdt af fäderna, nödgade honom, likasom hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
