Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Sätt dig bredvid mig,” sade flickan, ”och hör en
sägen, som går bland min fars folk. De säga, att den man
och den kvinna, som druckit hvarandras blod, skola känna
lifvets sorg och glädje, hälsa och olust på samma tid och på
samma sätt; att de kunna tala till hvarandra med tankarne,
fastän de äro på långt afstånd, och att deras hjärtan aldrig
skiljas. Tror du det?”
”Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville
stifta ett evigt förbund, blandade blod med hvarandra.
Singoalla,” fortfor Erland, ”jag vill dricka af ditt blod; vill du
dricka af mitt?”
”Ja, hellre än af öknens källa,” svarade Singoalla.
Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra armen
är närmast hjärtat; men då han upptog sin jaktknif för att
tilllfoga sig ett sår, bad Singoalla, att hon skulle få göra det.
Därtill samtyckte Erland. Flickan drog sin dolk, stack hans
fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med sina läppar
den lilla pärla af ungdomsblod, som framsipprade.
Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens
udd framlockade hon en droppe af sina ådrors saft, som af
Erland bortkysstes begärligt; ja, han höljde armen med kyss
på kyss och lade den kring sin hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
