Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och slöt honom i sin famn, såsom han stundom äfven annars
plägade göra.
Nu hördes buller utanför murarne. Portvaktaren,
brodern Johannes, gläntade i dörren och underrättade priorn,
att en hop af det främmande folket, förd af sin höfding,
önskade inträde för att tacka priorn för hans vänlighet och
säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden ämnade de
bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till riddaren
framburit skyldig tack för visad gästfrihet.
Patern svarade: låt dem komma!
Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.
Pater Henrik mottog det främmande folkets ombud i
klostrets refektorium. Alla munkar voro närvarande.
Höfdingen steg fram, talade och bugade. Patern svarade på hans
ord vältaligt. Allt tillgick högtidligt och tillika vänligt. Men
medan höfdingen och patern talade, irrade de vandrande
männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid de
skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid
de bilder af den heliga jungfrun och barnet, hvilka stodo där
i väggfördjupningarna. Men andakt var det väl icke, som
skimrade i deras ögon, då de sågo himladrottningens gyllene
krona eller de silfversirater, som i fina ogiver och rosetter
omgåfvo henne. Ej heller var det väl värmen i rummet,
som kom en af männen att, dold af de andre, aflyfta krokarne
i det till dörren närmaste fönstret; ty om värmen varit orsaken,
skulle han väl öppnat det, men så gjorde han icke.
Vi lämna klostret och gå till slottet för att öfvervara
Erlands tysta afsked. Kvällen är långt framskriden, och
klosterklockornas ljud, som för slottets innevånare är tecknet
att gå till sängs, har längesedan sväfvat öfver sjön och, mildt
buret af klippornas ekon, sjunkit till hvila i skogen. Riddar
Bengt och fru Elfrida slumra redan; sofkammarens nattlampa
sprider, från en fördjupning i väggen, ett matt sken, hvari
skuggorna fladdra med osäkra former, men samla sig, långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
