Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftertrupp. De öfvergifna eldarne belyste taflan. I spetsen
för vagnarne voro blossbärare ställde.
Höfdingen vandrade tillbaka från sina egna packvagnar,
som började raden, ned till den siste, för att öfvertyga sig,
att allt var rätt. Han hade häftigt sporrat sitt folk till
ilfärdighet, hans blick var orolig, och han, den annars så djupt
bugande, hade nu knappt gifvit sig tid att hälsa sitt bands
nye medlem, sin dotters make och riddarens son, med en
vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt, ty han hade
endast öga för Singoalla. Sedan höfdingen gjort sin rund,
gaf han med en klocka tecken till uppbrott. Blossen flämtade
mellan granarna, den ene vagnen efter den andre uppslukades
i den svarte skogen, och snart var svedjelandet tomt.
Så skred tåget fram, så fort som mörkret och den
oländiga marken tilläto. Singoalla hade stigit af vagnen och
gick bredvid Erland, som ledde spännet vid tyglarne.
Stjärnorna glimmade öfver trädtopparne, och bakom sig hörde
de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång,
sjungen af någon bland de vandrande männen. Mellan
skrofliga klippor, genom tysta dalar gick färden under den
korta försommarnatten.
Österut började mörkret glesna. Det genomsilades af
ett kyligt ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, hvari
stjärnorna bleknade och försvunno.
Assim, som hela natten suttit till häst, höll in vid sin
moders vagn, bredde en kappa öfver henne mot morgonkylan
och talade ord, som höfvas en son, men med halft bortvändt
ansikte, såsom han vanligen gjorde till henne, ty han kände
sig förnedrad af att vara af henne född till världen. Den
föreställningen hade hon själf ingifvit honom och hållit vid
lif, då hon som oftast ordade om sitt eget dymörka blod och
om hans faders purpurröda, hans farfaders än mer
purpurröda, hans farfars faders än mer. ”Du är af heligt
offrareblod, Assim. Dina förfäder hade guldhår och blåklintögon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
