- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
139

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fönstret. Riddaren synade ett gammalt svärd och teg. Det
var så tyst, att sandens rinnande i timglaset förnams som en
sakta röst, hviskande om tröst och död.

”Fyll min bägare!” bjöd ändtligen riddar Erland.

Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och räckte den
med darrande hand, med sänkta ögon, åt sin herre.

”Det smakade godt,” sade riddaren och satte bägaren
på bordet.

Erland gick till hvila. Sorgbarn lade sig på sin matta.
Då märkte han, att hans läger var mjukare än vanligt, och
fann ett täcke doldt under mattan. Undrande på hvem som
gjort detta, ty ingen annan än riddaren och han själf hade
ju varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty hans
värf kräfde det vanliga hårda lägret.

Det såg riddar Erland, men sade intet.

En stund förflöt, och endast sanduret hördes i
tornkammaren. Då sade riddar Erland:

”Sorgbarn, jämka min hufvudkudde.”

Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och återvände
till sin matta.

”Nu hvilar jag godt,” sade riddaren.

En half timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren
sof, och lät därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att
den icke skulle uppfångas af sofvande öron. Men han spratt
till vid riddarens röst, som en stund därefter frågade:

”Sorgbarn, sofver du?”

”Nej.”

Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga
sanduret hviskade, som alltid, om tröst och död. Sorgbarn
lyssnade till hviskningen och tyckte sig förstå henne. Då
hördes åter riddarens röst:

”Sorgbarn, sofver du?”

Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang däraf
i Sorgbarns själ.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free