Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången
bjuder jag dig: upp och visa mig vägen!”
Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm
och släpade honom med sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot
trädrötter, sargades af törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen
framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans
klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i
blodiga drömmar frossande riddarens tålamod. Han
stannade, betraktade sitt offer med en blick af omätlig afsky och
stötte dolken i dess bröst.
Han hade gått några steg från stället, som färgades af
Sorgbarns blod, då han stannade och sade till sig själf:
”Fader! Hvilken lögn!”
Han gick åter några steg, men stannade och upprepade:
”Fader! Hvilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag
skall återvända och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke
din fader ... Jag skall ropa: förbannad vare du för denna
lögn!”
Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i
mörker. Men riddaren tyckte sig höra rosslingar såsom af
en döende och lät vägleda sig af dem. Hans fot stötte mot
en kropp. Han lutade sig öfver den. I detta ögonblick var
molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var
Sorgbarns, ett rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt af
blodfradga. Det var en okänd, svartmuskig karl. Hans bröst
var naket, och riddaren, som häpen betraktade honom, såg
på detta den store mandråparens märken: bölder och svarta
fläckar.
”Pesten!” mumlade riddaren med bleknande läppar.
Han reste sig upp och gick vidare utan att veta hvart.
Han förde handen till pannan, inom hvilken blodet brusade
genom en förvirrad hjärna. Än påskyndade han sin gång; än
stannade han och såg upp mot den gulbleke, vemodige månen.
Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde trädens löf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
