Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kysses af en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han
flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytlige och trolöse,
Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore i alla fall ett
för hårdt straff. Det är deras natur att vara trolöse ...
begriper du icke det, enfaldiga flicka?”
”Julia,” sade Hermione, ”nu är ordningen hos dig att
föreläsa det nya stycke, som du öfversatt till vårt språk, af
din romerske Ovidius. Sången om Pyramus och Tisbe var
så vacker, att vi längta att höra mer af samme skald . .
”Och dina verser äro så felfria och lediga, som om
helleniskan vore ditt modersmål,” inföll Berenike.
”jag ville endast öfvertyga er,” sade Julia, ”att vi
romare icke alldeles gagnlöst gått i skolan hos er, hellener.
Vi lyckas stundom härma er rätt väl. Se här,” fortfor Julia
och lämnade Hermione en liten sirlig handskrift, ”här är
mitt försök. Denna gång rör sången den stackars Narkissos.
Du skall uppläsa den. Hermione; jag vågar det icke själf,
ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände
ju, att Ismene, just då hennes ögon tårades öfver de olycklige
älskandes öde, siog till ett skratt, när jag med romersk
brytning uttalade ett af era svåra helleniska ord.”
”Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt,”
sade Ismene och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta
minnet af detta tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan
skaldestyckets rörande innehåll och Julias själfulla föredrag
samt det felaktigt uttalade ordet.
”Den egenkäre Narkissos!” fortfor Ismene. ”Denna
gång skall jag hvarken skratta eller gråta. Hvarken Ovidius
eller du, Julia, skall med all er konst kunna aflocka mig
tårar öfver en narr, som vardt kär i sig själf.”
”Säg icke så,” sade Berenike, ”det var ju en
förvillelse, hvarmed Eros straffade honom för hans hårdhet
mot den stackars Eko. Men hvem kan älska den, som man
icke kan älska? Alla olycklige förtjäna medlidande, antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
