Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oc rx—axzt^nrr.xx- ti—_n n—ik vr-»» sn
Viktor Rydberg
om det smakade kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan
godt och ondt. Människoanden, så antyda myterna, så lära
filosoferna, lefde i början naturdriftens oskyldiga lif;
människan var fullkomlig som planta och djur, lycklig som de,
omgifven som de af naturens modersvård, som i en
oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan
därefter, till hvilan, när hon njutit, till behofvet, när hon
hvilat ut. Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos
växte upp skön och älskad af alla naturgudomligheter. Detta
var ett tillstånd af lycksalighet. Men människan var danad
till en annan än den. Hon bar inom sig en kraft, som en
gång skulle göra henne myndig och förflytta henne ur
oskuldens naturlif, den lägre fullkomlighetens fridfulla elysium,
ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre tillstånd,
fullt af ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under
strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig
varelse, bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd,
hvilket hon lämnade som ett ofritt naturting, ett högt begåfvadt
djur. Hon är kallad att lyda sedelagen, såsom hon förut
lydde driften. Hon är förjagad ur naturoskuldens elysium,
för att öfver törniga ängder med blödande fötter nå himmelen,
den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på denna i
människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att
Narkissos, sedan han växt upp, vardt en jägare och ströfvade
i skogarne, kall för naturgudomligheterna, som älskade
honom. Framför dem alla nämner myten nymfen Eko,
emedan naturen i förhållande till människoanden är
osjälf-ständig; hon liksom upprepar våra sista ord, emedan hon
färgas af vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi själfva
äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig
i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem.
sublim i samma företeelser, när vi beundra dem,
oregelbunden och hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne,
regelbunden och upplysande, när vi upplysa oss om hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
