Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagar. Narkissos törstande, det är människoandens trängtan
efter kunskap och ljus. Narkissos nedlutad öfver källan, det
är människan, i hvars själ idéernas värld uppenbaras. Källan,
som ingen herde, inga hjordar, inga fallande grenar grumla,
är visheten. Spegelbilden är idealet, i sin gudomliga,
ovanskliga skönhet uppenbaradt för den dödliges blick. Det bär
hans egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas
annorlunda än som mänskligt . . . emedan det gudomliga är
inneboende i det mänskliga, är just den inre människan, som
genom kamp och strider skall utvecklas. Anden ser sig själf,
skådar sig och gripes af oändlig smärta och oändlig glädje,
ty han upptäcker huru högt hans mål är, huru fullkomlig
han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära, men
ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han
vill kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den
himmelska trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då
äger han det — hos Gud. Han är borta — hos honom —
och dryaderna, som samla sig att klaga kring den döde, finna
icke honom, utan en blomma, symbolen af hans återvunna
oskuld.”
Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket
förhöjdes genom den sällsynta, ljufliga harmonien af lugn och
värma. Tankarnas anstormande mängd, fantasiens ökade
kraft, hjärtats lifligare slag hade icke påskyndat ordens gång;
de utvecklades som en gyllene kedja, länk vid länk, inför de
lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna stund,
filosofens dotter; allvaret hvilade på hennes panna, själens
hänförelse tände en högre andligare glans i de tankfulla
ögonen och göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett
isfält, öfver de rundade, men bleka kinderna; hennes mun
smålog, hennes åtbörder voro lugna som hennes ord, den
ädlaste blygsamhet förmälde sig med den omedvetna
högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt, hvaraf
den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
