- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
224

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var ambrosian, som gaf Apollo hans fägring, var
Heidrunsmjölken, som gaf Tor hans mandom, var alrunesafven,
som framdref djäfvulens lemmar, horn och klöfvar. Så
länge hellenen trodde på sin Apollo, men icke längre,
hörde prästinnan den framsyntes röst ur Delfis håla; så
länge nordmannen troende blotade åt Tor, men icke längre,
sågs den rödskäggige med sin hammar visa Svea- och
Götaböndernas fylken deras väg öfver vigvallen. Tron står
i djupaste samband med inbillningskraften, och den senare
kan stundom göra den förras tjänst. Efter tre dagars svält
och tvagningar skall hvarje lärjunge af Voltaire eller Comte,
om han vill nattetid gå ut till ett ödsligt tvevägamot och där,
i magerns skrud, draga sin trollring och läsa och med allt
högre röst omläsa de magiska böckernas fasansvärda
framkalleisebud, få röna hvad han aldrig väntade. Där tron ännu
lefver eller där luften, såsom kring den knappt troende,
knappt tviflande Faust, är mättad af vidskepelsens ångor,
blifva icke ens sådane tillredelser af nöden. Därför icke
underligt, om Faust, sedan han öppnat Nostradamus’ bok
och länge skärskådat andarnes tecken och läst kallelsen, ser
jordanden framträda i eld och lågor. Men denne uppenbarar
sig endast för att visa honom den oändliga skillnaden mellan
lifvet som enstaka gnista och lifvet i skapelsens ådror.

I lifvets strömmar, i dådens storm
är jag böljan här,
är jag vinden där,
är jag fjärran och när,
är jag alstring, graf,
ett evigt haf,
ett lif som glöder,
förintar, föder.
Vid tidernas väfstols susande ljud
jag väfver på gudomens lefvande skrud.


Det är något af Heraklitus’ flytande ur-eld och något af
hinduernas Siva i denne ande. Och då Faust, i känslan af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free