Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klaudiusstoden i Vatikanens rotunda är ett märkligt
konstverk. En åldrad Hamlet! Det är första intrycket. Men
Hamlet och Klaudius Cesar, Shakspere’s fine
romantiskmoderne drömmare, och den tafatte, svage, sinnlige gubben
på Rornas tron — en dylik jämförelse måste ju föra en hel
mängd invändningar i släptåg! Det är sant, och likväl låter
jag icke den tron fara, att Shakspere hade läst om Klaudius,
innan han skref om Hamlet, att Suetonius’ skildring af den
olycklige romerske furstesonen och Saxos saga om den
olycklige danske voro förmälda i skaldens fantasi, när Hamlet
där skapades. Ett sorgligt ungdomslif vid ett hof, som tvang
dem att hyckla vanvett, var gemensamt för dem båda. Och
att det låg en Hamlet djupt förborgad i Klaudius Cesars själ
och att Shakspere’s skarpa blick där funnit honom och låtit
honom som fjäril flyga ut ur den oformliga puppan, det tycker
man sig se framför den vatikanska stoden, hvars mästare,
så att säga, huggit i marmor det grekiska ord, hvarmed
Augustus träffade hufvuddraget i Klaudius’ skaplynne.
Ordet, tillämpadt på honom, tarfvar ingen utläggning: när
man hör meteoria, föreställer man sig ett sväfvande i
gränslösa rymder bland töcken och skyar, ett obeslutsamt lif i
tomma drömmar, tyngdt af vemod öfver viljans svaghet och
någon gång genomkorsadt af stora uppsåt. Det var den unge
Hamlets lif och det var den gamle romerske imperatorns.
Man läser det här med förvånande tydlighet i hvarje drag.
Det är ett välbildadt hufvud, mot hvilket man ur
skönhetens synpunkt knappt kan anmärka annat, än att ansiktets
oval är något för hoptryckt. Den breda pannan är
öfver-dragen af tungsinta skyar, ögonen röja med sin tveksamma,
sorgsna och välvilliga blick en grubblande och lidande ande,
som känner sig ädelboren, men ur stånd att häfda sin frihet.
Munnen är väl modellerad och tyder på en finkänsla, som
man ej skulle väntat här, men som vid oväldig granskning
af Klaudius’ skaplynne träder i dagen. Hållningen är ädel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
