Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han gjorde emellertid trägna försök att uppöfva sitt
omdöme för det praktiska lifvets tarf. Fördenskull intog han
ofta domaresätet, äfven när rättegångar af mindre vikt
före-voro. Hans rön som domare utföllo olika. Stundom lyckades
han fasthålla sin uppmärksamhet vid de skäl och motskäl, som
under målet framlades, och när han då tagit någon tid till
öfverläggning, kunde han afkunna utslag, vittnande om
skarpsinne. Men lika ofta hände, att funderingar måhända öfver
etrurisk eller kartagisk tideräkning eller öfver någon
bräd-spelsuppgift korsade hans tankar, och domen vardt då
därefter. Vid ett sådant tillfälle slungade honom en af parterna,
en hellen, i synen ordet dumhufviid. Kejsaren upptog
tillvitelsen undergifvet i känslan af att hon var välförtjänt. Vid
ett annat tillfälle, då han satt som domare, inträngde i salen
ljufliga matångor från ett tempel i grannskapet, hvars präster
i hela staden voro kände som läckergommar. Klaudius
glömde då både rättegång och parter och hastade från
domaresätet in i prästernas matsal, där han slog sig ned och intog
en grundlig måltid.
Öfver hufvud kan man säga, att hans nervlif var honom
öfvermäktigt. Han var ytterst svag mot sinnesretelser.
Kvinnlig skönhet, ädelt vin, ett godt bord voro frestelser, för
hvilka han utan annat motstånd än de tysta gensagornas
dukade under, medan han däremot i ämnen, som icke vädjade
till sinnena, utan till eftertanken, visade viljestyrka, sedan
han i dem bildat sig en öfvertygelse. Ur denna retlighet
har man att förklara de många synder, hvartill han gjorde
sig skyldig mot hofetiketten, ja mot det höfviska och sansade,
som hvarje romare ville iakttaga i det yttre. Han kunde äfven
vid högtidliga tillfällen och på tronen visa en vederstygglig,
om än hastigt öfvergående och alldeles ofarlig ilska vid en
oväntad motsägelse; han kunde fälla tårar vid minsta
vädjande till hans hjärta och gapskratta, när det föreföll något
löjligt, som umgängesvettet bjöd att lämna utan akt. När hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
