Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken det träd framskjutit, som uppehöll mig, och denna
rämna gick ett stycke snedt uppåt; men knappt åt en katt
eller en ekorre lämnade hon en väg att begagna, mycket
mindre åt en människa. Ofvanför mig åter var klippan icke
alldeles lodrät, och, som jag tyckte, endast ett litet stycke
ofvanför min hjässa vinkade mig den sänkta grenen af en
annan fur, som växte på ytterkanten af den bergsstig, från
hvilken jag fallit. Bergväggen var våt och slipprig af en från
bergsstigens andra vägg utsinande liten vattenåder; men finge
jag blott tag i den vinkande grenen, som syntes stark nog
att bära en dubbelt så stor börda, så skulle jag nog svinga
mig upp. Jag beslöt för sådant ändamål att med fotterna
klifva upp på den trädstam, på hvilken jag dittills suttit.
Detta var vågadt och misslyckades så till vida, som den
efterlängtade grenen ändå med ungefär ett alnsmåtts afstånd
befanns aflägsnad från mina fingerspetsar. Nu började det
bokstafligen svartna för mina ögon, och hur jag åter kom
tillbaka i min förra ställning, det vet jag icke; men jag minns,
att jag nu med bägge mina armar krampaktigt omslöt
furustammen, som dittills burit mig, såsom vore han min ende
vän i världen, och såsom hade jag förolämpat honom genom
att försöka trampa honom med mina fötter. Hvad var nu att
göra? Att vänta. Det kunde ju hända, att någon människa
komme så nära, att hon kunde upptäcka min belägenhet och
bringa mig hjälp; men säkert var det visserligen icke. Jag
uppgaf ett rop, så högt jag förmådde; det framkallade intet
svar, men slog mitt eget öra med en fasansfull ihålighet.
Jag förnyade ropet gång efter annan, men ingen hörde mig.
Minuterna förgingo, hvar och en inrymmande en evighet;
minuterna blefvo timmar, och jag hängde där ännu mellan
himmel och jord. Det brände och sjöd i mitt hufvud, och
aftonsolen skonade mig ej. Jag såg, hur hon i fjärran började
luta sin ban förbi spetsen af Karmel för att gömma sig i
hafvet, och jag gladde mig, att jag skulle få någon svalka;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
