- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
300

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dag. Då skall jag skåda det skönaste i dess mandom, hittills
såg jag det endast i dess barndom och knappt fuilvunna
ungdom.”

”Hvad såg du då, förfärliga?”

”Hvad jag såg? Skönt var det, säger jag. Det är
många, många hundra år sen. Det var i de visas land, i
mina fäders land. Här, ser du, är den stora floden; icke
en liten regnbäck såsom Jordan eller Kison, utan en verklig
flod. Denna vägen, förstår du, så och så. Blif icke rädd
för krokodilerna. De äta icke hednakött, när det står dem
fritt att frossa af Jakobs säd. Här står jag vid stranden gömd
bakom stenkumlet. Där kastas en pilt i böljorna, en liten
skönhet, det är sant, men en djäfvulsunge. Hans skri ljuder
i mina öron som musik. Är det icke min Ismaei, som gråter
efter vatten i Bersabas öken? Han skall ej törsta ihjäl för
Saras skull. Ned i vattnet med honom, att han må dricka
sig otörstig! Så skall det vara; nu gråter han ej mer. Och
— där är en, och ännu en, och alla dricka de nilvatten.
Du välsignade flod, dina böljor äro Ismaels hämndedryck.
Men hvad är detta? Det har blifvit natt, och där smyger en
israelitisk kvinna utmed stranden. Hvad har hon där för
sig i vassen? Jag vill vänta tills du gått. Skall jag säga

eder, gode herrar, hvad jag gjorde? Men I måsten tiga

som döden. Veten I, hvad denna dosa gömmer? En liten
spegel, en sådan, som egyptierna bära på sina bröst. Den
som i morgongryningens tid ser sig i denna spegel, han

känner sedan icke igen sig själf, utan tror sig vara en

annan, den hvars bild spegeln senast återgifvit, tills han
nästa gång ser sig i samma spegel vid solens nedgång. Där
bodde i närheten en kvinna af Juda släkt — ja, jag har
icke drömt det. Hon hade ett spädt gossebarn, som ännu
icke druckit nilvatten. I gryningen gick jag in i hennes hus,
där hon sof med sitt barn. Jag höll spegeln för hennes ansikte,
och hon förblef sofvande, och så stal jag barnet, och jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free