Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom en ring, den han genast igenkänt. Han hade lofvat att
följande morgon två timmar före soluppgången vara den gamla
till mötes vid foten af den trappa, som icke långt från
öfverste-prästen Hannas palats ledde upp till Zionsborgen. Han hade
valt denna tidiga timme, i hopp att hans frånvaro så mycket
mindre skulle blifva bemärkt.
Den föregående natten hade varit orolig, nästan sömnlös.
Den ring, som den gamla kvinnan visat honom, hade i hans
själ väckt till lif aggande minnen. Hurudan skulle han väl
nu återfinna ringens ägarinna, och hvad skulle han svara
henne? Ett år ungefär hade hennes bild förblifvit bofast i
hans hjärta som det skönaste i världen; men snart nog hade
hans njutningslystna sinne börjat längta efter att finna det
skönaste på närmare håll. I Rom hade han blifvit indragen
i den sedligt förgiftade atmosfären af kejsarinnan Julias
förtroligare omgifning. Redan tvenne år efter sin ditkomst hade
han intill dräggen tömt bägaren af den förföriska fröjdedryck,
världsstaden med demonisk frikostighet iskänkte. Sin
ungdomsdröm att finna det inför gudar och människor skönaste
hade han snart uppgifvit. Samtidens skeptiska filosofi och
den egna dyrköpta erfarenheten hade lärt honom, att det
finns ingen fast och för alla gällande sanning, och så mycket
hade han kvar af en medfödd instinkt för det rätta, att han
nog visste, att på den mark, från hvilken den orubbliga
sanningen blifvit förvisad, där ägde icke heller skönheten
något tempel mer. Han hade sålunda nu längesedan
af-stått från sin fordran på det skönaste, likasom den bildade
samtiden afstått från sina anspråk på sanning. Allting är
relativt här i världen, allt är indraget i hvirflarne af den
ström, som med evigt växlande vågor drager vårt spanande
öga förbi; sanning, skönhet, lycka och hjärtefröjd äro
ögonblickets bevingade barn: man kan ej tvinga dem att dröja vid
sitt eget bröst, om icke genom att klippa deras vingar, och
då dö de i alla fall, innan man hinner utleta gåtan af deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
