Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ock var min moders. Det är en skön dröm, ja, i sanning
skön; och ägde jag ännu kraft att önska något för min själ,
så ville jag önska, att den drömmen vore sann!”
”Det är ingen dröm, Filippos. Hör mig. Det fanns en
tid, då du var mitt lif, min själs enda tanke. Det blef så
mörkt och kallt för mig, då du for. Jag trampade Judéens
mark, men min själ var i Rom. Fyra bref mottog jag från
dig: det sista, märkte jag, var en väfnad af vackra ord och
tankar, men de voro blodlösa gengångare från mitt lifs paradis.
Jag märkte, att dess port var sluten och jag utdrifven. Redan
brändes mitt hjärta af den vaktande kerubens flammande
svärd. Jag behöfde icke den återvändande Glaukons
vittnesbörd för att känna detta. Men då hans berättelser om ditt
lif i Rom gifvit mig den fullständiga bekräftelsen, då byttes
min kärlek till dig i ett glödande hat; jag tror, att denna hand
kunnat stöta dolken i ditt bröst, om tillfälle därtill erbjudits.
Och likväl var du såsom förr min enda tanke. Men hämnas
ville jag min kränkta ära. Nu, Filippos,” fortfor Mirjam med
bruten stämma, och öfver den bleka kinden spred sig ett
ögonblick en mörk rodnad, ”har jag en svår bekännelse att
aflägga. Jag var stolt, ja, så stolt att jag icke ville nedlåta
mig att värdera hvad Filippos förkastat. Ja, Filippos, Mirjam
fann en fröjd i att förstöra sig själf. Min första plan var att
hämnas genom att gifva mig åt en annan. Jag gjorde så.
Den gamle Eliezer mottog med min fars samtycke min hand.
Äktenskapet blef olyckligt; jag flydde, ja, Filippos, jag flydde
med en annan man, hvilken i sin ordning öfvergaf mig.
Förbannad af min fader och föraktad af mig själf, hade jag
ingenting mer, som höll mig uppe; jag sjönk, sjönk så djupt,
som en kvinna kan sjunka. O Filippos, i de dagarne
förbannade jag dig, såsom upphofsmannen till min förnedring.
Förlåt mig det!”
”/ag förlåta dig? Nej, Mirjam, det kan jag icke. Du
är icke den, som här behöfver förlåtelse. Du har mördat dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
