- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
320

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Kvinna, hvem är du, och hvad har du gjort?” utbrast
han, gripen af en lätt begriplig misstanke.

”Det skall jag snart visa dig, främling,” ljöd hennes svar,
och Filippos märkte, att han hört den stämman förut.

Figuren aflägsnade sig och försvann i ett af grottans
sidorum. Några minuter senare återvände hon och bar i sin hand
en fackla, den hon insatte i en af klippväggens rämnor.
Filippos hade icke misstagit sig. Han såg framför sig en
mycket gammal kvinna med ett trekantigt, brandrödt märke
öfver vänstra ögat.

”Jag igenkänner dig, son af Javan,” började den gamla,
”det var en månljus natt, när vi sist träffades, nu är det en
sollös dag. Välkommen, främling, i mina salar; i ett af
sido-hvalfven här bor gamla Hagar alltid, då hon gästar Jerusalem.
De döda äro gästfriare mot Ismaels döttrar än de lefvande.”
Filippos såg sig om. Han stod i försalen af Natans graf.
Där voro de fyra kolonnerna; där i taket den rämna, som
Mirjam profetiskt utpekat, då han liknade sin kärleks
beständighet vid denna i klippan uthuggna byggnads; just vid
den där kolonnen hade han stått, då han svor, att denna
klippa skulle falla öfver honom, den dag någon annan
människa blefve honom dyrbarare än den kvinna, från hvars
läppar han nyss uppfångat vittnesbördet om en glödande
kärlek.

Emellertid hade den gamla kvinnan skarpt fixerat honom.
Under tiden skakades marken af ännu en jordstöt.

”Jag ser på ditt ansikte,” återtog den gamla, ”att du
sett mycket, sedan vi sist träffades. Du bar då på ditt minsta
finger en ring. Han är nu borta, ser jag; godt, fullbordan
är då nära.”

”Han har länge varit borta, Hagar.”

”Så mycket närmare. Har du kanske redan funnit,
son af Javan? Har du redan sett det skönaste, såsom jag
lofvade dig?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free