Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mande såsom af blanka sköldar och glänsande vapen, då är
det Hagars ögon, som blixtra af fröjd, att nu omsider är
Ismaels smälek hämnad. Men ser du, son af Javan, allt detta
vore omöjligt, om icke tillförene Israel hade förgripit sig på
den, som är större än Ismaei, renare än Jonatan, oskyldigare
än de barn, som dränktes i Nilen fordomdags. Jag vill säga
dig en hemlighet. Men tyst, och se icke så blek ut, man af
Hellas, fastän jorden skälfver. Tror du icke Hagar vet, att
det är för hans skull, ty funnen är han; Hagar har utletat
honom: hon kunde ej dö med det verket ogjordt. Nu, min
Ismaei, min ende, är du hämnad. Hagar, din moder, har
hämnats dig. Skulle jag någonsin hafva glömt din kvidan.
då du skriade till mig i öknen ”mig törstar”? Du hämndens
allsvåldige Gud, hör jag icke såsom från bergen däruppe ett
ångestrop, som upprepar, Ismaei, dina ord? Lyss, son af
Javan; om du äger ett öra, så hör nu, hvad du aldrig mer
får höra i världen. — Ja, så var det, just så. Och nu,
främling, skall du se mitt redskap. Vill du?”
Den gamla afhöljde manteln, som betäckte den dödes
ansikte. Det var Jehudah, den rödhårige. Hans ansikte var
blåaktigt, hans ögon blodsprängda, och kring hans hals kunde
man ännu skönja en mörk rand såsom af ett rep.
”Det blef honom för starkt, förstår du,” återtog Hagar,
”ty han hade judeblod i sina ådror; därför hängde han sig
själf. Det skulle gå så. Hagar visste det; men ske måste
det. Och dock var du mig kär, du min dotters barn.”
Den gamla lutade sig ned och kysste den dödes panna,
hvarefter hon åter öfverhöljde honom. När hon ånyo
uppreste sig, trodde sig Filippos i hennes öga märka spåret af
en skimrande tår. Hon aftorkade den med sin magra hand,
och hennes ansikte återtog sitt förra hemskt stirrande uttryck.
Filippos närmade sig den gamla.
”Farväl, arma kvinna,” sade han, ”kanske finns äfven
för dig en upprättelse.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
