Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORKEN.
En ö det finns i fjärran eter,
där dunkelgröna lundar stå;
man vet ej säkert hvad hon heter,
men hon bebos af genier små,
och luften där är gryningsdäfven,
omornad böljan slår i säfven,
det vallmon blott och liljan är,
som vilja riktigt trifvas där,
men högrödstöflad stork där spetar
och barn åt jordens mödrar letar.
I vallmodoft och liljors ånga
han klapprar smått vid strandens brädd
och vill de trinda genier fånga
och ber enhvar att ej bli rädd.
De små, i hvilkas själar blanda
sig vallmodoft och liljans anda,
så att den späda känslan är
på en gång slummerhöljd och skär,
omkring den hvite storken leka
och töras ej, men ville smeka.
”Kom hit, kom hit,” en stämma klingar,
och storken krusar upp sitt krås,
han ser två bytingar i vingar
så nära, att helt lätt de nås.
Och dessa vingar, hur de vifta!
Och dessa fjädrar, hur de skifta
af grönt, så ljust som ungbjörksblad
i vårens första daggregnsbad,
af rödt, så blekt som någon strimma
af morgonrodnad bakom dimma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
