Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Led så natten; lågande sol rann opp,
för väna ljuset hvitgrå dimmorna veko.
Men stängande fjället stod med stupande topp
och klyftor, som trolskt klungo af nyväckt eko.
Mälte drotten: ”Mäktigt mera än förr
trår min hug hän emot ljusets höjder.
Du bergakonung lede, drag lås från dörr!
Här framgår vägen förvisst till Valhalls fröjder.”
Sagdt. Då, säger sagan, sprang sönder med dån
rostad rigel, riste sig jordens grunder;
bergets inre öppnades: ut därifrån
slog rök med blekblå lågor och blixt och dunder.
Trädde fram, frejdade hjältar mot,
mångvis dvärg och drotten en dvaldryck räckte:
”Hell dig, höfding! — här är för längtan bot;
mycket mäktar vinet hos mänskors släkte.”
Drack så glade drotten drufvornas blod . . .
Hör, hur hemskt i djupet det hugger och hamrar! . . .
I lågande svalg han lopp med leende mod,
och bakom slöto sig becksvart bergets kamrar.
Så gick asarnes älskling, ung till år,
dunkel död till möte i dvärganäste.
Var så nornors vilja: den väg, som går
till ljusets fader, för öfver afgrunds fäste.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
