Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalle Klyvert
Till sist såg han upp och tittade stort
på Kalle, som aldrig den blicken glömmer:
”Det lider,” sa’ han, ”mot slutet fort,
och sen är det bäst, du snart dig gömmer.
Men det skall du lofva att skrifva till mor
och hälsa gumman från mig; hon bor” —
han nämnde adressen — ”stackars mamma!
så miste han sansen på nytt i detsamma
Kalle var allt litet trög ibland,
men nu skall jag säga han genast vände,
gick i land vid en holme, tände
en duktig eld och fick länsman i land;
bar honom lätt, som det varit en fjäder,
ansade såret, värmde hans kläder,
pysslade om honom, stora karln,
precis som han varit ett riktigt barn.
Så bar han honom igen till båten,
bäddade honom försiktigt ned,
gjorde så mjukt som möjligt åt’en,
tog sin rock och sin tröja med;
stack så ut och seglade förligt,
tänkte försöka, så fort det var görligt,
hinna till närmsta doktor fram,
innan skadan blef allvarsam.
Det blåste och stormade rätt försvarligt,
fastän det saktat i någon mån,
men nu kom vinden akterifrån,
det kändes inte längre så farligt.
Länsman försökte med lock och pock
få Kalle att ta tillbaks sin rock,
men Kalle, som satt där så godt som naken,
ville ej höra ett ord om saken.
19. — Nationallitteratur. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
