Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, nog var han full med kanaljeri,
den Kalle Klyvert, om någon varit;
illa han gjort och illa han farit,
men mördare ville han inte bli.
Hvad kunde man också af den begära,
som aldrig annat än ondt fått lära
och aldrig träffat en enda själ,
som velat honom det minsta väl!
Nu var det på tid att ändring göra,
det hade, kände han, nått sin gräns;
så snart han länsman i ro fått föra,
skulle det bli ett slut med ens.
Så satt han, Kalle, tyst under färden,
gjorde sin räkning upp med världen,
och när han fattat en gång sitt beslut,
var han också karl till att föra det ut.
De kommo fram — det kunde väl vara
vid kvällsvardsdags — till doktorns gård;
länsman fick sig behöflig vård,
och sen bad han Kalle genast fara:
”för jag, ” la’ han till, ”blir aldrig den,
som gör dig något förfång igen, —
jag får väl, så snart jag kan göra nytta,
söka ett annat distrikt och flytta.”
Men Kalle sa’ från, att det inte var värdt;
nu, när han var så pass på vägen,
tänkte han ge sig till Stockholm tvärt
och se, hvar Långholmen var belägen.
Och hur de funderade, — slutet blef,
att Kalle fick med sig från länsman bref,
där allt var i tydliga ord berättadt,
så kunde han kanske få straffet lättadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
