Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver skär och vatten, sutto de vid det öppna fönstret Det
var ju som om hon vore hans älskarinna och han hennes
älskare. Var det icke? Och nu skulle han gå ifrån henne!
Men han skulle komma igen klockan tio till frukost och
sedan skulle de segla. Så satt han på kaffe på sin
res-kokare och så drucko de kaffe vid soluppgång och måsars
skrik. Därute på strömmen låg kanonbåten, och han såg
förvaktens huggare blänka till då och då. Det var svårt
att skiljas, men det var godt att känna det man så snart
skulle råkas igen. Och så kysste han henne för sista
gången, spände sabeln om lifvet och gick. Och när han
kom ner på bron och ropade ”båt ohoj” gömde hon sig
bakom gardinen alldeles som om hon skämdes. Men han
kastade slängkyssar med båda händerna ända tills
matroserna kommo med giggen. Och så ett sista ”sof godt, och
dröm om mig”, och när han midt på strömmen vände sig
om och satte kikarn för ögat, såg han ännu en liten gestalt
med svart hår inne i kammaren, och solen lyste på hennes
linne och bara axlar och hon såg ut som en sjöjungfru!
Och så gick reveljen. Signalhornets långa toner rullade
mellan gröna öar ut öfver det blanka vattnet och kommo
igen bakom granskogar på andra vägar. Och så alle man på
däck och ”Fader vår” och ”Jesu låt mig städse börja”. Den
lilla klockstapeln på Dalarö svarade med en liten ringning,
ty det var söndagsmorgon. Och nu kommo kuttrar i
morgonbrisen och flaggor flaggade, skott smällde, ljusa
sommarklänningar skymtade på tullbryggan, ångbåten med röda
vattengången kom in från Utön, fiskarne togo upp sina nät
och det lyste af sol på det brisande blå vattnet och öfver
de grönskande landen.
Klockan tio stötte giggen ut och gick med sex par åror
mot land. Och så hade de hvarandra igen. Och när de åto
frukost i stora matsalen, hviskade de andra gästerna mellan
sig: är det hans hustru? Han talade halfhögt som en älskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
