Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Tjänstekvinnans Son
herre till sängen och säger att han icke får ha händerna
ofvanpå täcket. Han får ta in elaka saker ur en sked; äter
intet. Man hviskar i rummet och mor gråter. Så sitter han
uppe igen vid fönstret i sängkammaren. Det ringer hela
dagen. Gröna bårar bäras öfver kyrkogården. Ibland står
en mörk klunga med människor kring en svart låda.
Död-gräfvarna komma och gå med sina spadar. Han får bära en
kopparplåt med ett blått sidenband på bröstet, och tugga på
en rot hela dan. Detta är koleran 54.
En dag går han mycket långt bort med en af jungfrurna.
Han går så långt, att han längtar hem och gråter efter mamma.
Jungfrun går in med honom i ett hus. De sitta i ett mörkt
kök bredvid en grön vattentunna. Han tror aldrig han skall
komma hem mer. Men de gå längre bort. Förbi skepp och
pråmar, förbi ett otrefligt tegelhus med långa höga murar,
där fångar sitta. Han ser en ny kyrka, en lång allé med
trän, en dammig landsväg med maskrosor i kanten. Nu bär
flickan honom. Slutligen komma de till ett stort stenhus, vid
hvilket står ett gult trähus med kors på, och en stor gård
ligger där med gröna träd. De se hvitklädda människor,
bleka, halta, sörjande. De komma upp i en stor sal med
brun-målade sängar. Bara sängar med gummor i. Väggarna äro
kalkhvita, gummorna äro hvita, sängkläderna äro hvita. Och
det luktar så illa. De gå fram förbi en mängd sängar och
stanna midt i rummet vid en säng på höger hand. Där ligger
en yngre kvinna med svart krusadt hår, hvit nattröja. Hon
halfligger på rygg. Hennes ansikte är utmärgladt, hon har
en hvit duk öfver hufvud och öron. Hennes magra händer
äro till hälften lindade med hvita trasor, och armarna skaka
oupphörligt inåt, i båge, så att fingerknogarna gnidas mot
hvarann. När hon får se barnet, skakas armar och knän
våldsamt och hon brister i gråt. Hon kysser gossens hufvud.
Gossen känner sig illa till mods. Han är blyg och gråtfärdig.
”Känner han icke igen Kristin?” säger hon. ”Han måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
