Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’• ■ - ■ ■ ....... " ■■’■ - .... ■■ ■’■ i.——........ ,:•«?
Anne Charlotte Leffler
trätt, som voro riktigt vackra. Men den något för stora,
romerska näsan hade redan i hennes första ungdom råkat
blifva så förkyld, att inga medel hjälpte hvarken att bota
eller dölja dess vanprydande rodnad. Dessutom var hon illa
växt — ”platt och tunn som ett bräde”, sade herrarne. Och,
värst af allt, mungiporna hade en ledsam dragning nedåt,
hvilket gaf henne ett utseende af tråkighet som mer än allt
annat aflägsnade kavaljererna. Den stackars Eugenie, hon
skulle ingenting högre önskat än att slippa vara med i världen
utan få stanna i sitt hem, där hon var så verksam och
anspråkslös, att alla som kände henne närmare höllo af henne.
Hon var icke det ringaste bestucken af världens flärd — den
hade ju också aldrig haft något bestickande för henne —
hon hade tvärtom en ganska skarp blick för lumpenheten af
det lif, som omgaf henne, och hon kunde satirisera det på
ett både bitande och humoristiskt sätt i en förtrolig krets —
men hon var allt för väluppfostrad och konventionell för att
någon enda gång låta sin humor lysa fram i sällskapslifvet.
Hon var tvungen att vara med, emedan hennes mor,
en gammal skinntorr friherrinna med skarpa drag, som
hade varit hoffröken och gift med en excellens, ej kunde lefva
utan att åtminstone någon gång i veckan få visa sina juveler
på sin vissna hals. Och utan sin dotter kunde hon
naturligtvis icke gå, det skulle sett underligt ut. Och dessutom,
Eugenie måste ha en man, och hur skulle hon få det, om
hon började sitta hemma som en gammal fröken.
Friherrinnan uppträdde i afton i purpurfärgad
sammetsklänning, djupt urringad, samt med liljekonvaljer ofvanpå en
svart helperuk. Hon hade ytterst lifliga gester, som i hennes
ungdom hade ansetts graciösa men nu togo sig nästan
groteska ut.
”Lilla Eugenie är så difficile,” brukade hon säga till
sina vänner. ”Och det tycker jag hon gör rätt i, jag kan
alls icke med flickor, som kasta sig i armarna på den förste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
