Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
..o-..-o-
”Jag älskar dig,” upprepade han nu. ”Du är den enda,
som jag någonsin älskat. Och om det inte nästan vore en
synd att binda en så ren, ung tillvaro vid mitt mörka,
förfelade lif, så skulle jag falla på knä framför dig och säga:
blif min räddande ängel! Endast genom dig kan jag besegra
de mörka makter, som hittills behärskat mitt lif.”
Han gjorde emellertid ingen min af att verkligen falla
på knä, hvilket Arla nästan väntade. Hans benkläder voro
allt för trånga, och dessutom ville han icke riskera att blifva
sedd i en så narraktig ställning. Han föredrog att kasta sig
ned i den lilla soffan bredvid henne och draga henne till sig.
Hon gjorde ej strax något motstånd; hade han i denna stund
tagit henne i sina armar och burit henne bort utan att hon
visste hvart, skulle hon blott funnit det helt naturligt. Hon
hade endast en enda tanke — att hon var hans, och att det
ej fanns något i världen, som kunde skilja dem åt.
Men detta varade blott några sekunder. Hon blef plötsligt
rädd för honom och ville slita sig lös, och då han ändå sökte
hålla henne kvar, flammade det till något i hennes ögon, som
kom honom att släppa henne och resa sig upp med en
vörd-nadsfull bugning, då hon i det samma lämnade rummet.
Hon visade sig ej åter, förr än gästerna började taga
afsked, då hon efterskickades af sin mor och kom in och
ställde sig bredvid henne för att taga alla i hand. Hon hade
underliga flammor i ansiktet och höll ögonen envist
nedslagna.
Cecilia hade stannat kvar och dansat hela natten och hade
druckit porter och champagne mellan alla danser och mycket
vin vid supén för att hålla krafterna uppe. Men efter
kotil-jongen öfverväldigades hon dock af det nervösa anfall, som
hon hoppats kunna uppskjuta till sin hemkomst. Hon kom
händelsevis att skratta åt någon trivial kvickhet, som hennes
kavaljer sade till henne då han förde henne från danssalen.
Men då hon en gång börjat skratta kunde hon icke vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
