Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTEN FÅR PASTORATET.
”Gusten får pastoratet,” sade gamla fru Muurmeister
— Muur med två u, ty familjen var adlig. ”Ni må säga
hvad ni vill, men jag känner på mig, att han får det.”
”Det har mamma sagt så många gånger förr, när han
sökt och inte fått,” sade fröknarna Muurmeister, verkliga
fröknar redan långt innan Aftonbladsfröknarna blefvo
uppfunna.
”Ja, det kan väl hända, men nu har jag en alldeles säker
aning. Ja, ja, ni få väl se, ni få väl se.”
Hon nickade med det gamla darrande hufvudet och
smålog.
”Å kära mamma, det lyckas aldrig något för en af oss.
Vi höra inte till de människor, som ha tur här i världen,
inte. Ånej — man skall förstå att skuffa sig fram, om man
skall komma någonstans — men det kan inte Gusten.”
”Kära Amalia, jag vill inte höra sådant syndigt tal. Tur
och otur — det är ett mycket dumt uttryck, som kan passa
för hedningar, men inte för kristna människor. Vi veta ju,
att det är en kärleksrik Gud, som styr våra öden.”
”Ja, det tror jag det — när man kan vara som mamma!
Men mamma är som ett barn, som ingenting vet om hur
det går till i världen.”
”Alla böra vi vara som barn inför vår Herre,” sade
gamla fru Muurmeister.
Det låg en viss mild frid öfver hennes väsende. Den
hade först kommit med den höga ålderdomen — länge nog
hade hon varit som Amalia missnöjd, bitter, alltid klagande
öfver världens orättvisa och öfver sitt och sina barns tunga,
glädjelösa lif. Hon hade ej varit en af de naturer, som lätt
underkasta sig — en orolig, verksam själ, full af
otillfredsställda men aldrig slocknande förhoppningar — men nu var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
