Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O"’*. .-O*’- .’0>,..’CHo*0rSii0.
• " - ..... " ’■’■■■ 1 >■" .... :’J
ljusa, — då behöfdes det bara att hon inne på Nils
Mattssons gård hörde hönsflockens kackel och tuppens galande, så
glömde hon både plikt, tacksamhet och uppfostran, kröp
genom första bästa hål på planket och var försvunnen tills
man hämtade henne.
Det var icke något trefligt göra att gå in på Nils
Mattssons gård och återfordra sin egendom. Nils Mattsson var en
barnlös gammal änkeman, arg som en bandhund och snål
som en varg. Och hvar gång mor Malena kom för att hämta
sin skatt, tröstade han henne, högt skrikande, med att nästa
gång skulle han ”slå både armar och ben” af det förb—de
kreaturet. Detta var hans stereotyperade hotelse mot Pernillas
ungar, som ibland andra stulo äpplen ifrån honom, och han
kunde icke göra någon ändring i ordalydelsen för en hönas
skull. Han sade alltid kreatur, därmed viljande antyda
be-mälda hönas glupska och råa natur. Det var ett vidunder,
som han skulle dräpa.
En dag på efterhosten, när han just stod och strödde
ut korn till sina egna höns, såg han mor Malenas höna komma
springande in på gården, glad och sällskaplig, blandande
sig i flocken, som om hon hörde dit. Vreden steg i hans sinne
med sådan våldsamhet, att det kändes som ville han kväfvas.
Han tog upp en sten och kastade den ilsket efter hönan.
Flocken skingrade sig skrikande, men i stället för att taga
vägen hemåt sprang mor Malenas höna åt foderladan till.
Det var en fräckhet utan like. Nils Mattsson slungade ännu
en sten — större än den första — efter den flyende.
Och den tog.
Nu var det en egenhet med Nils Mattsson, att han kunde
vara hur elak som helst emot människor, men emot djur
var han till ytterlighet blödig. Om det så inte var mer än
en tordyfvel, som fallit på rygg och låg och spelade i
luften med sina makliga ben, så måste han böja sig ned och
med ett långt, stönande ”a-ah” hjälpa honom på fötter igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
