- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 18. Anne Charlotte Leffler; Ernst Ahlgren; Alfhild Agrell; Georg Nordensvan; A.U. Bååth; Ellen Key /
141

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tronen, att hart får skaffa sig en stallpojke, som kan ligga
i foderladan. Det ha de på andra gårdar, och här behöfver
en väl inte vara sämre. Själf har du väl inte mål i munnen,
så att du kan säga ifrån?”

”Jag vill inte ha någon stallpojke!” protesterade den
gamle beslutsamt. ”En fick bara förargelse afen och för
resten behöfver jag själf se till i alla fulla fall.”

”1 alla fulla fall! En kan bli sjuk af att höra sånt
hams. — Själf se till? — Pytt!”

”Jaha. — Skärhusa-Petter har strukit omkring här de
sista nätterna, och inte har han något godt i sinnet, sen
patronen lät vräka honom från torpet i våras, det kan en
väl begripa.”

”Rör det dig?”

”En får väl se till att det inte sker någon olycka med
värmen åtminstone.”

”Jösses — för ett manfolk du är!” utropade hustrun
med oändligt förakt.

Utan brådska satte gubben hatten på och stoppade
tobaks-dosan i fickan. Nu tyckte han sig ha hört på så länge artig’
heten kunde fordra. Han tog sin käpp och gick. Naturligtvis
utan att säga god natt; sådant skulle endast ansetts som
onödigt fjäsk och tillgjordhet.

Det var icke så utan, att Truls Jonassons hederliga
idiotansikte fick ett lättare och nöjdare uttryck, så snart dörren
var stängd.

Att han hade en djäkels käring så duktig, det visste han,
det var han också redo att bekänna. Och dynor och don
det kunde hon göra ihop, och aldrig tröt det på bröd eller
dricka, och aldrig behöfde han titta snålt efter doppa till
potatisen; det fanns alltid fullt upp. Och aldrig hade han
att klaga på; han fick sin passning till alla delar. Men se,
främmande, det kände han sig alltid i stugan. Det var liksom
att sitta där på nåder och ha det bättre än en förtjänte. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/18/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free