Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hugnelse var det alltid att komma tillbaka till ladan igen.
Det var en trygghet att slå igen båda halfdörrarna efter sig,
så att det skrällde i byggnaden, och veta att man hade
rättighet att göra det. Och så var där så ljumt och lugnt där inne,
alldeles som i den tätaste stuga, och så luktade det så godt
af nytorkadt hö och immande gödsel. Jaha — det var inte
så galet att vara ryktare, tyckte han — för sin del trifdes
han bättre med det än han skulle gjort med att vara ladufogde
och ha till syssla att gå omkring och gräla på folk, men se,
Sara hon skulle ha någonting att skälla för — förstås.
Någonting prasslade i halmen inne i foderladan. Det
var Fältman — vallhunden — som rörde på sig. Och nu
hördes ett ondsint men halfkväfdt morrande. Hvad var det
åt honom — Fältman, som alltid brukade hålla sig tyst!
”Hvad är det på dig?" sade den gamle och klampade
in i foderladan. ”Hvad ser du för något?”
Han talade som till ett mänskligt sällskap.
Hunden såg icke åt honom, hans uppmärksamhet tycktes
riktad på marken borta vid väggen, eller kanske på något
som rörde sig utanför, och hans ragg reste sig längs ryggen.
Och så morrade han igen elakt och bakslugt; det lät som
om han hållit nosen i en tunna. Då hans herre klappade
honom på hufvudet, antog hans varguppsyn ett varmt och
tillgifvet uttryck, i det han fällde sina öron bakåt och viftade
med svansen. Men så ruggade han upp sig igen, stödde sin
ena tass emot väggen, som om han velat se ut genom det
lilla fönstret, till hvilket han emellertid icke kunde nå.
Ryktaren tog sin knölpåk, som han ställt ifrån sig, gick
genom ladan och öppnade den öfre halfdörren, sträckte sig
ut och såg åt båda sidor, men upptäckte intet.
Fältman stod vid hans ben och småmorrade.
”Nå så puss dem då!” sade hans herre och slog upp
äfven den nedre halfdörren, men det brydde Fältman sig
icke om. Det hörde icke till hans tjänst att tussas efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
