- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 18. Anne Charlotte Leffler; Ernst Ahlgren; Alfhild Agrell; Georg Nordensvan; A.U. Bååth; Ellen Key /
154

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

u–––-*–––––––––––-■––––––-"-■■■ ■

Ernst Ahlgren

Truls Jonasson stannade och vände sig om.

”Kan di ta mig?” sade han.

Han menade kronobetjäningen.

”Nej, naturligtvis inte!” svarade prästen, förvånad öfver
en sådan fråga.

”Ja, då kan nån annan ta medaljen, för jag vill inte
ha’n.”

Den gamle gaf sig i väg, och Fältman följde med, utan
att han behöfde hvissla på honom ens: han hade ingen smak
för prästerskap och kyrka.

”Spring efter honom och säg att han får ta hunden
med, om han kan gömma honom bakom bänkarna och
ansvara för att han håller sig tyst.”

Klockaren lydde tillsägelsen, och de två vände tillbaka.

Truls Jonasson klef med försiktiga steg genom sakristian,
följd af sin fyrbenta kamrat, som gick honom så nära, att
han oupphörligen trampade honom på hälarna med sina
tassar.

Den gamle skulle ha plats i koret, för att vara nära
altaret då det högtidliga ögonblicket skulle komma. Han satte
sig på yttersta ändan af den bakersta bänken, där man —
i betraktande af att han var så att säga hedersgäst —
lämnade honom så stor plats att den kunnat förslå åt en
domprost. Fältman satte sig också, på platta stengolfvet, tryckt
uppåt väggen och tätt intill sin herre. Det var inte möjligt
att uppföra sig mera passande än Fältman; själfva hans sätt
att vända sig om och draga svansen åt sig, när någon gick
förbi, tycktes säga: ursäkta mig.

Både kyrkoherden och klockaren blefvo alldeles trygga
i det af seendet, och gudstjänsten fortgick ostördt.

Endast då man reste sig för att läsa evangeliet hände
det att gubben satte sin fot på vännens tår.

”Aj!” skrek Fältman med en mycket gäll, men mycket
belefvad hundröst, och hans herre träffades af en före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/18/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free